En vacker dag, en av de första på 2000-talet (eller det kanske var mulet, jag kan väl inte komma ihåg allt heller) så kom jag och Herr Fledar Skote, getfarmare från Lojsta, att prata om carnyxer. Vi hade båda läst om de keltiska stridstrumpeterna med svinhuvuden och skallrande tungor och tyckte det var en ganska ball grej. Så denna kväll, när det (som vanligt) var fest i lägenheten på Skeppargatan 1, där åtskilliga styringar bott genom åren, gjorde vi slag i saken och letade igenom Oluf Haates (eller var det Karl Habicht som bodde där? Eller Rodair?) pantpåsar och tog ett par 1,5-liters plastflaskor. Vi gick sedan ut i Palissaderna och hade sådan tur att vi hittade långa plaströr där. Hoppsan. Med lite knivarbete och tejp slöjdade vi ihop ett par raka plasttrumpeter i vilka det gick alldeles utmärkt att bröla lite spridda toner.
Jag skrev en liten artikel i Hwitastjernas marsnummer (se ovan) där jag uppmanade folk att hänga på i carnyxgillet. Min ide var att vi skulle böja plaströren uppe och nere och spreja dem med guldfärg, så högt var mina ambitioner satta. Oldfru Hawas Gota Krakfot tittade dock på bilden jag hade med och tyckte att det kunde se lite bättre ut. När jag kom till hantverksmöte på Lilla Bjers nästa gång höll hon fram en komplett, färdig carnyx och sa ”Skall det se ut nåt sånt här”? Hon hade alltså skurit ut ett vildsvinshuvud i plastflaskan och lagt till detaljer i papp och sedan täckt allt med papier maché och målat med bronsfärg! Hantverksträffen efteråt blev en carnyxbyggarkväll, där vi gjorde ett tiotal carnyxer plus tre avsedda för närstrid, täckta av gaffatejp. Dessa tre hade styringsnurrans tre olika huvuden orm, galt och örn…
Var vi nöjda där? Nej. Som en mer sentida styring sagt: ”If it’s worth doing, it is worth overdoing”. Det uppkommer förstås många (MÅNGA) ideer när man är ett gäng styringar som bygger carnyxer, och en av ideerna var att det kanske, kanske (inga bevis finns för motsatsen) funnits carnaxer – dubbelt så stora som carnyxerna. Vi hade tur igen när vi hittade plaströr av större dimension och höll fast dem, farligt svajande, på taket till herr Olufs lilla orangea Lancia på väg till Bodvars trädgård där vi gömde dem tills vi hade tid att bygga carnaxen. Den blev stor, med huvud av hönsnät och papier maché. Det kan här tilläggas att en carnix är mycket liten och tillverkad av ett sugrör, medan en carnox är så stor att den syns från rymden. Dessa två versioner byggdes inte.
Vi reste till Attemark och var helt på det klara med att det var i ”det andra” kriget, inte Knäckekriget, som carnyxerna skulle användas (eftersom vi hörde till olika sidor i knäckediskussionen, konstigt nog. Ovansidan upp, liksom). Så vi ställde upp, ett dussin styringska carnyxister bakom ”Liljorna” som skulle strida mot… vad hette de? Falkarna? Vi blåste. Och blåste. Jobbigt, tyckte motståndarna. Inspirerande, tyckte vår sida. Speciella regler för carnyxister i SCA-strid hittades på efter hand, till exempel fick vi stå i den utmarkerade floden och tuta (vi hade ju snorkel). Vi blåste. Och blåste. Och gömde oss bakom ett buskage och spelade ”carnyxteater” för våra trupper som vilade.
När kriget gick mot sitt slut tog vi fram carnaxen. Lite i onödan, eftersom Liljorna verkade vinna kriget hur som helst, och vi hade sagt att carnaxen använder man lite som när man tar ut målvakten i ishockey, som en sista desperat utväg. Men nu hade vi byggt en carnax, och vi ville prova den. Det var stadskrig, en liten stad hade markerats med halmbalar och rep mellan grandungarna. Carnaxen var stor och otymplig, den gick inte att hålla upp själv eller ens med hjälp av en kamrat med en lång klyka. Vi fick dock upp den
med det skräckinjagande (nåja) huvudet vilande en bit (fem meter?) uppe i en gran. Jag kommer aldrig glömma den gode Amirs min (han marskade som vanligt) när han vänder sig om för att se vad det är som låter. Högt uppe bland träden sticker det fram ett bronsfärgat, meterstort monsterhuvud som frustar. Musikaliskt var carnaxen ingen succé, men vi var mycket nöjda ändå.
Vid ett tillfälle, när det började bli uppenbart att Liljorna skulle vinna kriget, kom motståndarnas härförare ensam traskandes förbi carnyxisterna och blängde lite surt (han hade nog ingen bra dag). Någon av oss (troligen Herr Fledar) blåste en ton åt hans håll, varpå han blängde och sa nåt i stil med ”Ta bort luren annars slår jag sönder den”. Tråkig attityd, tyckte vi till en början, men insåg snabbt att carnyxerna hade gjort sitt jobb – stärkt Liljornas moral och förstört motståndarnas. Vi vann.
På kvällen sjöng vi carnyxens (och dess släktingars) lov i den sedermera vittberömda låten (melodi: We Wish You a Merry Christmas):
Carnyxer i mina byxer
Carnaxer i mina braxer
Carnoxer i mina boxer-
shorts, Happy New Year
På hösten packade vi ner några carnyxer och tutade i på Inbördeskriget, men det var i mycket mindre skala.
En intressant uppföljning till historien är att det fram till 2000, när detta utspelade sig, bara hade påträffats delar av fem carnyxer i hela världen. 2004 hittade man dock vid Tintignac i centrala Frankrike en bronsdepå med inte mindre än sju carnyxer. De flesta av dessa har, som tidigare fynd, vildsvinshuvuden (ehuru lite mer vilda i sitt uttryck), men en är absolut avslutad i ett ormhuvud, och i samma grop fann man också en hjälm med fågelhuvud. Styringheims carnyxgille hade alltså förutspått detta fynd genom att göra carnyxer med alternativa huvuden. Till och med när vi hittar på gör vi rätt.
Det som finns kvar av carnyxerna (och carnaxen!) ligger i vårt skjul hemma i Vibble. Jag plockar upp en då och då och brölar till minne av ett vunnet krig för 20 år sedan.
En sorts fortsättning följer…